Kemi Sami

From Wikipedia, the free encyclopedia

Kemi Sami is a Sami language that was originally spoken in the southernmost district of Finnish Lapland as far south as the Sami siidas around Kuusamo. A complex of local variants which had a distinct identity from other Sami dialects, but existed in a linguistic continuum between Inari Sami and Skolt Sami (some Kemi groups sounded more like Inari, and some more like Skolt, due to geographic proximity). Extinct now for over 100 years, few written examples of Kemi Sami survive. Johannes Schefferus's Laponia from 1673 contains two yoik poems by the Kemi Sami Olof (Mattsson) Sirma, "Guldnasas" and "Moarsi favrrot". A short vocabulary was written by Jacob Fellman in 1829 after he visited the villages of Kuolajärvi and Sompio (Äima, F, Itkonen, T.I. 1918: Jacob Fellmanin muistiinpanot Sompion ja Kuolajärven lapin murteista. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 30 p. 1-91.). Also, the following translation of the Lord's Prayer survives:

Lord's Prayer, village of Sompio (Kemi)

Äätj miin, ki lak täivest. Paisse läos tu nammat. Alda pootos tu väldegodde. Läos tu taattot nou täivest, ku ädnamest. Adde miji täb päiv miin juokpäiv laip. Ja adde miji miin suddoit addagas, nou ku miieg addep miin velvolidäme. Ja ale sääte miin kjäusaussi. Mutto tjouta miin pahast. Tälle tu li väldegodde, vuöjme ja kudne ijankaikisest. Amen.

This is Sirma's first poem (Guldnasas?); a Sami love story which he sang to spur on his reindeer so that they will run faster:

Kemi Sami	Swedish¹
Kulnasatz, niråsam, ängås Joå oudas Jordee skådhe nurta wåta wålgesz skådhe. Abeide kockit laidiede, Faurågåidhe sadiede. Ällå momiaiat kuckan, kaigawarre, patså buårest källueiaure tuun, Mådhe påti millasan, kaiga wånaide waiedin. Ågå niråma buårebåst, nute åtzån sargabåst. Taide sun monia lij aigåmasz sarågåin uålgatamasz josz iuå sarga åinasim kiurasam katzesim. Kulnasasz, nirasam, kätze, åinakåsz tun su salm.	Kulnasatj, min lilla vaja! Det är tid för oss att fara, ge oss av åt nordanskogen, skynda över stora myrar, färdas till de fagras hem. Håll mig ej länge, Kajgavare, far nu väl, du Kälvejaure! Mycket rinner mig i hågen, när jag far på Kajgas vik. Ränn nu raskare, min vaja, så att vi dess förr må hinna fram till den som Sarak sände, ödet ämnade åt mig. Ack, att snart jag såge henne, finge titta på min älskling! Kulnasatj, min lilla vaja, ser du hennes ögon nu?
¹Swedish translation, by Björn Collinder ("Lapparna"; Stockholm; 1953)

This is Sirma's second poem (Moarsi favrrot?); the one he sang when he was far away from his love to prize her beauty.

Kemi Sami	Swedish¹
Pastos päivä Kiufwrasist Jawra Orre Jaura, Jos koasa kirrakeid korngadzim Ja tiedadzim man oinämam Jaufre Orre Jawre Man tangasz lomest lie Sun lie, Kaika taidä mooraid dzim Soopadzim, Mack taben sadde sist uddasist. Ja poaka taidä ousid dzim karsadzin, Mack qwodde roannaid poorid ronaidh. Kulckedh palvaid tim Suuttetim, Mack kulcki woasta Jaufrä Orre Jaufrä. Jos mun tåckå dzim kirdadzim Såäst worodze Såäst. Ä muste lä Såä dziodgä Såä, maina tåckå kirdadzim. Äkä lä Julgä Songiaga Julgä, äkä lä Siebza fauron Siebza, Maan koima lusad dzim norbadzim. Kalle Ju läck kucka madzie wordamadzie Morredabboid dadd päiwidad, linnasabboid dadd Salmidadd, liegäsabboid waimodadd. Jus kuckas Sick patäridzick, Tanngtied sarga dzim iusadzim. Mi os matta lädä Sabbo karrassabbo Ku lij paddä, ia salwam Route salwam, Käck dziabräi siste karrasistä. Ja käsä mijna täm Oiwitäm, punie poaka tämä Jurdäkitämä. Parne miela Piägga miela, Noara Jorda kockes Jorda. Jos taidä poakaid läm kuldäläm, Luidäm radda wära radda. Oucta lie miela oudas waldäman, Nute tiedam pooreponne oudastan man kauneman.	Må solen lysa varmt på Ekorrvattnet! Ifall jag stege överst upp i granen och visste att jag såge Ekorrvattnet, där hon dväljs i ljungen, skulle jag fälla alla dessa träden som här ha vuxit upp på sista tiden; jag skulle skräda alla dessa grenar, som bära vacker grönska. Jag lät mig drivas av de lätta molnen, som färdades på väg mot Ekorrvattnet. Jag flöge gärna dit med kråkans vingar, men jag har inte ens fått knipans vingar att flyga med dit bort; ej heller gåsens vingar eller fötter att ta mig fram till dig. Visst har du väntat, dina bästa dagar, med dina milda ögon, med ditt varma hjärta Ifall så vore, att du flydde fjärran, skulle jag ändå hinna fatt dig snart. Vad finns det som kan vara hårdare än band av senor eller kedjor som strama hårt, som fjättra huvudet, förvrida tankarna. Gossens sinne är vindens sinne, den unges tankar äro långa tankar. Ifall jag lyssnar på dem alla, då slår jag in på orätt väg. Jag måste välja mig en enda håg att jag må hitta vägen.
¹Swedish translation, by Björn Collinder ("Lapparna"; Stockholm; 1953)